Fiske

Fisket var en gång i tiden stadens Sundsvalls huvudnäring. I 1624 års privilegiebrev fick den nya stadens borgare ensamrätt till allt fiske vid Bremön samt Njurundakusten vid Bremösundet. De fiskande bönderna i Njurunda och Gävle-fiskarna, som sedan länge fiskat vid Brämön, trängdes därmed undan från sina gamla fiskeplatser.

Privilegiebrevet utlöste en långvarig rättstvist mellan parterna, men det var Sundsvalls fiskaradel som drog det längsta strået. Under hela 1600-talet var det vanligt att större delen av stadsbefolkningen sommartid ägnade sig åt fiske vid Lörudden, Brämön och Krankbo. En särskild fiskarsocietet bildades kring 1740. Näringen nådde sin kulmen under 1770- och 1780-talen och så sent som 1803 ägde 128 Sundsvallsbor burskap som fiskare.

Under vinterhalvåret försörjde sig många av dessa fiskande stadsbor som bland annat timmermän på stadsvarvet, men det var också vanligt att man höll kreatur i staden.

Från 1800 och framåt minskade fiskets betydelse och under de decennier som följde genomgick de fiskande borgarna en social tillbakagång. År 1830 ägnade sig endast två av tio hushåll åt fiske.

Artiklar om fisket, ett urval ur Sundsvallsminnens databas:
Några glimtar från fisklägena i Medelpad på 1700- och 1800-talen – artikel
Fiskaren Mattias Simonsson berättar om svunna tider – artikel
Jonas Norberg berättar om fiske vid Spikarna – artikel
Fiskeläget Junibosand – artikel