Befolkningsutveckling

Under de första decennierna efter Sundsvalls stads grundande 1621 fanns det endast ett tiotal hushåll i staden, mest borgare och fiskare. Militära utskrivningar och farsoter bröt vid olika tillfällen den försiktiga folkökningen. Från slutet av 1600-talet bestämdes utvecklingen allt mer av trävaruhandelns och – från och med 1840-talet – den trävarubaserade industrins utveckling. Under 1700-talet fyrdubblades befolkningen till ca 1 000 personer. År 1860 hade antalet ökat till 4 500 och år 1900 registrerades 14 800 personer.

Den kraftigaste folkökningen skedde dock inte i Sundsvall utan i Sköns församling, som blev hemort för många av de industriarbetare som rekryterades under denna period. I Skön ökade befolkningen från knappt 900 personer år 1840 till 11 000 år 1890 och på Alnön ökade befolkningen med 389% under 1870-1900.

I det inre av Medelpad skapade sågverks- och flottningsarbetena en vanlig kombination av säsongsarbete för småbönder, men den fortsatta utvecklingen förutsatte en omfattande inflyttning inte minst från Värmland.

Sundsvalls befolkningsutveckling var under följande decennier ganska långsam: 18 000 personer år 1930, 20 000 år 1960. De stora folkökningarna under efterkrigstiden förklaras i huvudsak av sammanläggningar med de omkringliggande landskommunerna. Genom 1965 års kommunsammanläggning ökade Sundsvalls befolkning till 58 000 och med 1974 års kommunsammanläggning steg antalet ytterligare från 64 000 till drygt 93 000.

Befolkningsutvecklingen, migrationen och den sociala befolkningsstrukturens förändring har beskrivits ingående av Lars-Göran Tedebrand – se främst Sundsvalls historia del I och II, Tedebrand (red.).

Läs mer:
Befolkningen i Sundsvall 1895-1990