Kommunalarbetarkonflikten 1921-1925

Kommunalarbetarkonflikten inleddes 1920, när stadens renhållningsarbetare gick i strejk för högre löner. I februari-mars 1923 genomfördes en ny strejk, men när renhållningsstyrelsen senare under året anställde ett antal andraklassens förmän uppfattades detta från arbetarnas sida som ett oblygt försök att göra sig oberoende av de stridslystna och en förberedelse till strejkbryteri. Renhållningsarbetarna strejkade nu på nytt och i april 1924 tog det stridslystna kommunalarbetareförbundet även ut byggnadskontorets arbetare i strejken. Fullmäktigeledamoten Arendt Berggren fann därvid fog för misstanken att arbetarna ville bringa hela staden på fall. En tredjedel av stadens polisstyrka var nu utkommenderad som permanent skydd för strejkbrytarna och som en följd av denna händelseutveckling förstärktes poliskåren med ytterligare sex extrapoliser. Trots kraftsamlingen lyckades polisen inte förhindra att en arbetare i samband med en demonstration blev ihjälslagen av en strejkbrytare.

Denna konflikt blev således långvarig och förbittrad. I juni 1925 anslog fullmäktige pengar till extra polispersonal och de Västra barackerna flyttades till renhållningsverket för att användas som bostad av strejkbrytarna. Den i maj 1924 tillsatta konfliktkommittén rapporterade på försommaren 1925, med en närmast demonstrativ kyla, att renhållningsverkets verksamhet nu fortgick normalt med hjälp av nyanställda som arbetade under polisbevakning. När konflikten avslutades i september 1925 kunde utgången knappast räknas som en seger för arbetarna – de fick stanna i stadens tjänst, men förflyttades till byggnadskontoret, medan de som övertagit deras arbetsuppgifter inom renhållningsverket fick stanna på sina arbetsplatser.